Så ja. Jag ramlade.
Jag var på väg tillbaka till kontoret i rusningstid efter lunchträff med Marit. Med paraply och påsar i högsta hugg föll jag handlöst mitt på trottoaren. Jag bjöd Narvavägens besökare på ett rekorderligt sitthop.
I belöning fick jag två uppskrapade knän. Och en hel del leende människor.
Alltid kul att kunna underhålla.

1 kommentar:
Det här börjar kännas ganska dumt nu tycker jag. När ses vi?
Skicka en kommentar