Göttont

Jag grät som ett barn när dom åkte hem. Det här med avsked är inte min grej alls, det är inte roligt över huvudtaget. Vi stod vid bilen och kramades hejdå och jag bröt ihop totalt. Gänget försökte prata om andra saker för att få mig att tänka på annat, precis som man gör med små barn ni vet. Det hjälpte lite grann just då, men tårarna sprutade igen när bilen försvann ur sikte. Daniel tröstade och köpte glass åt mig, då kändes det lite bättre. Men det kändes fortfarande tomt. Som sagt så många gånger förr; Att skiljas är som att dö en smula. Det är sorgligt som fan, men visst är det en underbart härlig känsla ändå, göttont på nåt sätt.