Som att dö en smula.

Nu har han åkt, och blir borta från mig i 6 månader. Vi visste båda om att dagen skulle komma flera månader i förväg, men när dagen D var här hjälpte det inte speciellt mycket. Det här med avsked är inte min grej, inte hans heller. Jag grät, han grät, hjärtat värkte och klumpen i magen var konstant.

Jag sa hejdå till honom 50 meter från stationen. Vi var överens om att jag inte skulle följa med till perrongen som någon 30-tals army wife som vinkade av sin soldat med florhatt och en vit näsduk. 50 meter ifrån kändes som ett bra och odramatiskt avstånd.

Han stod där i sin ökenuniform och jag med favoritmössan långt nerdragen. Det var hjärtskärande att se honom gå ifrån mig, så fel kändes det. Fel att han gick åt ett håll och jag åt ett annat, och att vi inte ska ses på flera månader.

När tåget tuffade iväg (ja, jag tjuvkikade på håll) rann några stilla tårar och jag började traska hemåt. Overkligt, konstigt men också rätt skönt. Där var det värsta avklarat, vi hade sagt hejdå för nu och hjärtat kändes lite lättare igen. 

Daniel, du finns i mina tankar hela tiden. Det gör mig stolt att du vill hjälpa människor till att få ett bättre liv. Det gör mig lycklig att du får göra det du brinner för. Det gör mig exalterad att du är ute på det äventyret du väntat så länge på. Det gör mig rädd att du är i ett land där säkerhet inte är en garanti (men det är farligare att köra bil har du sagt;)). Det gör mig trygg att tänka på alla duktiga människor du har omkring dig. 

Jag vet inte hur ofta vi kommer kunna höras framöver, men kom ihåg att jag är med dig. Och du är med mig, hela tiden. Det är du och jag.

Jag älskar dig.