Jag satt bredvid min soldat i bilen när vi hörde det på radion. Två svenska soldater och en afghansk tolk har stupat i Afghanistan. Det var som att få en knytnäve i magen.
Hade jag hört det på radion samtidigt som min kille var där nere hade jag gått sönder. Och samtidigt som jag drar en lättnads suck för att jag har min kära i tryggt förvar är det någon annan där ute som fullständigt går sönder i småbitar av oro och sorg.
Jag lider med de anhöriga och alla kamrater. Och jag inser allvaret på ett annat sätt. Det värsta tänkbara kan faktiskt hända. Nu har nämligen det värsta tänkbara hänt.
Han vill vara där nu, tillsammans med sina kollegor för att stötta och förstå. Jag förstår det, även fast jag bara vill hålla honom kvar hos mig och kvar i Sverige. Om några dagar åker han tillbaka. Men först ska vi njuta av varandras sällskap och försöka att bara vara här, just nu och just idag.
4 kommentarer:
Det gör ni rätt i, kram till er båda.
Helt rätt! carpe diem! Ja nu känner man verkligen med de stupades familjer...känns som att det krupit en riktigt nära denna gång, dels eftersom Ola VARIT där, tack och lov är han hemma oskadd, samt för att min kusin känner Palmlöf som stupade, riktigt jobbigt, det är andra kompisen på ett halvår som han förlorar. Vad lite man egentligen vet...
När jag hörde det så tänkte jag på dig... Mindes oxå att du sagt att han var hemma, så det lugnade lite.
"Med tråkiga nyheter följer alltid bra"
Han är sjukt lik han den där..sångaren i..Är det Boyzone..? Backstreeet Boys.??
Fin!
Skicka en kommentar