inför vår slutproduktion på Musikalteater-linjen i Sandviken.
Det är så länge sen att klockorna stannar, startar om på nytt och
sen stannar igen.
9 år är ingen evighet, men det var ett helt annat liv där världen
såg ut på ett helt annat sätt. Då satt vi här.. Jag, Marit, Frida,
Lini och Hanna (o de övriga i kära klassen såklart) och diskuterade
livet så som 19-åringar ser på det. Och med siktet inställt på den
ljusnande framtid som skulle bli vår.
Nu är jag här igen några långa år senare, sminkad och redo att
äntra scenen igen. Denna gång i ett helt annat forum, med helt andra
människor och i ett helt annat liv.
Men det sitter liksom i väggarna. Känslan. Den där förväntansfulla längtan av vad som komma skall blandad med separationsångesten av att skiljas från det trygga och att kastas ut i världen. Känslan som bara blivande gymnasiestudenter kan känna. Då visste jag inte hur fantastiskt livet skulle bli efter studenten, det vet jag nu.
Just nu upplever vi den där ljusnande framtiden, den är fortfarande
vår och vi är mitt i den. Mycket har hänt på 9 år, men jag har fortfarande Marit, Frida, Lini och Hanna vid min sida att diskutera livet med. Nu så som 28-åringar ser på det.
Åren går, riktiga vänner består. Vi kör ett V-tecken på det!
3 kommentarer:
Och jag är ett arsel som lät min plan gå om stöpet. Jag hade planer, men det försvann i periferin =(
Ja det var tider det! Vilket gäng - då som nu. Fortsätt i samma anda och njut av livet.
Mammarianne
Åhhh!!! Jag blir alldeles tårögd! Jag minns också, fast för 10 år sedan och med andra tjejor ;) Vilken känsla det var alldeles innan man klev upp på scenen! Lyckos dig som fortfarande får känna det!!! :)
Skicka en kommentar