Jag har blivit en kontorsråtta utan dess like. Studsar glatt upp ur sängen när klockan ringer i Lucia-morgons-tid, dricker ca 4 kaffelatte om dagen (jag ska gifta mig med kaffemaskinen) och bär kontorsriktiga kläder. Jag sitter här i mitt lilla hörn och knappar på datorn. Visslar eller nynnar en truddelutt då och då och spanar ut och njuter av den underbara utsikten från mitt fönster.
Känner mig mer och mer hemma här på kontoret. Inte som för någon vecka sedan när Hanna kom förbi för en sväng. Jag stod rakryggad, höll ut armarna och viskade högtidligt och väldigt teatraliskt: "Välkommen till mitt kontor". Jag blev så där sjukt flamsig som jag kan bli ibland och allt kändes som en lek. Som att jag bara låtsades, spelade en sketch. Är inte van vid att vara tillsammans med Hanna i en kontorsmiljö, som dessutom är min arbetsplats! Nog att vi har våra lugna och seriösa stunder tillsammans, men ofta är det högt tempo och tokerier som gäller.
Får mig att tänka på en lördagsnatt i januari, då det var vinter och blixthalka i stan. Vi vandrade armkrok längst Hornsgatan efter några glas vin på Rival. Helt plötsligt kände jag hur mina ben slogs undan och jag stupade okontrollerat ner, dels på marken och lite på Hanna.
Självklart var det precis utanför en korvmoj där fyllehungriga partymänniskor stod och bevittnade spektaklet. Vi bjöd på en dubbelhalkning utan dess like. Hanna ramlade först och fällde mig. En sommarnatt för länge länge sedan fällde jag henne på en kullerstensgata nära Mosebacke. Med all rätt gav hon alltså igen för gammal ost. Larsson - Hagström, 1-1.
Om någon undrar fick vi inga större skador vid någon av incidenterna. Förutom träningsvärk i magen efter skrattanfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar