Sooooooouuuul

Fantastiska Georg och jag åt en ris-i-frutti och en banan till middag, värmde sen upp med after work i fredagssolen på Josefinas och begav oss till kvällens konsert på Cirkus.

Jag var lyrisk, euforisk och överlycklig. Dansade som en galning så svetten lackade och fötterna - i högklackat - värkte. Isaac & The Soulcompany var GRYMMA! Musikerna, de tre körtjejerna och Isaac fick stället att svänga. Hade gärna cleanat körtjejernas koreografier (yrkesskadad???), som inte var särskilt synkade tyvärr. Duktiga på att sjunga dock!

Utrymmet framför scenen blev ett dansgolv och jag stod inte stilla en sekund. Dom körde de bästa soulklassikerna och som alltid när jag hör dessa fantastiska låtar kan jag inte stå still. Musiken tar över min kropp och jag kan inte göra någonting åt det. Det enda jag känner är lycka, och det enda jag kan göra är att dansa. Vilken otroligt härlig känsla! Gästartisten Cindy Peters gjorde ett bejublat framträdande också. Den kvinnan kan sjunga! Konserten var helt enkelt underbar! Efter extranummer samlades gänget på scenen för applådtack och blommor. Sen hände DET. Det där oväntade och lite konstiga...

Känns lite luddigt, nu när jag ser tillbaka på det. Jag såg Isaac ta sats där uppe på scenen, svängde med armen och kastade iväg en bukett med blommor ut över publiken med full kraft. Jag följde blommorna med blicken och såg dom komma närmare och närmare. De for i en båge över publiken och började sakta men säkert att dala. Tänkte att det kändes som att de for mot mitt håll. Men det kunde väl knappast stämma?? Eller? I nästa sekund landade buketten i min famn och jag fångade den med största säkerhet. Detta har ALDRIG någonsin hänt. Förvånad, glad och sjukt nöjd var jag över att ha lyckats fånga den. JAG fångade Isaacs blommor. JAG. Mitt i lyckoruset kände jag hur blommorna rycktes ur min famn, vände mig om och såg en dam springa iväg med buketten upp för läktaren. Sekunden efter kom flera personer fram till mig och frågade om jag kände Isaac -nu i efterhand kommer jag på tusen saker jag kunde sagt. Att jag var Isaacs tandläkare, kosmetolog eller lumparkompis- men det gjorde jag ju inte utan sa som det var, att jag inte kände honom. De förklarade för mig att det var hans mamma som roffade buketten ifrån mig. Tror att det var 3-4 pers som bad om ursäkt å hennes vägnar. Det var tydligen hon som köpt buketten till Isaac och ville så gärna ge honom den. SÅKLART! Jag gav mer än gärna tillbaka buketten (jag var tillräckligt nöjd över att ha lyckats fånga den överhuvudtaget) men jag hade uppskattat om hon sagt nånting till mig istället för att slita buketten ur mina händer bara. Jag och Isaacs mamma hamnade bredvid varandra i trappan senare och då bad hon om ursäkt:) Slutet gott, allting gott. Jag fick fånga en flygande bukett, Isaacs mamma fick tillbaka sin förlorade bukett och fick återigen ge den till sin son OCH jag och Georg fick dansa hela natten lång. Alla nöjda och glada:)