Han är på väg hem!

Jag är så stolt över min kille som nu har spenderat 6 månader i Afghanistan. Han har bloggat under hela vistelsen och visat oss en annan sida av landet och läget än den vi får se i media här hemma. Genom honom har jag sett kontrasternas Afghanistan där barnen, kvinnorna, entreprenörerna och naturen får sin plats bland allt elände som överskuggar landet. Bilden på de två kvinnorna är en av de många vackra bilder Daniel tagit. Läs hans blogginlägg här.

Det dröjer länge innan vi ser ett ljus i tunneln när det gäller läget i Afghanistan. Men jag är stolt över tjejerna och killarna som lämnar fantastiska Sverige med en vilja att dra, om så ett litet, strå till stacken. Det är beundransvärt, och viktigt.

Ikväll landar Daniel och hans kamrater på svensk mark. Och den 6 månader långa missionen är över, både för dom och alla vi nära och kära på hemmaplan. 

Han ringde mig kl 5 i morse, sista samtalet från Afghanistan. Nästa gång vi pratar är han i Sverige igen, och på lördag får jag träffa honom. Först ska gänget avsluta ordentligt på Livgardet. 

Men sen, sen är han min på heltid igen.