För 1,5 år sedan tog jag alla tester i Jönköping och idag gav jag blod för första gången. Tydligen är det bara 5% av Sveriges befolkning som ger blod. 5%!! Det är ingenting! Många har inte möjlighet att ge blod men det finns så många friska och krya människor som utan problem kan avvara lite. Men varför gör man det inte då?? Glömmer man bort att möjligheten finns? Känns det meckigt att ta tag i? Eller känns det bara obehagligt?? För min egen del kändes det mest krångligt tror jag och så sköt jag upp det. Man skulle ta sig till sjukhuset för prover.. ta det lugnt den dagen man skulle lämna blod osv.. (ta det lugnt en hel dag,-not my cup of tea!)
Vilken anledningen än är tycker jag att alla ska ta sig en funderare.. Det gjorde jag!
Tänk den dagen någon av våra nära och kära, eller kanske vi själva, ligger där och är i behov av blod. DÅ är vi säkerligen oerhört tacksamma att det finns människor som 3-4 gånger om året ger några dl av sitt blod till oss.
Trots att det inte kräver mycket tid och engagemang får vi garanterat hjälpa någon. Hur häftigt är inte det!? Vilken oerhörd ynnest att kunna dela med sig av något man har och kan undvara och dessutom får nytt av.. Det är helt fantastiskt att det fungerar! Leve läkarkonsten!!
Inte nog med att man får dra ett litet strå till stacken och hjälpa, man får dessutom en finfin present. Jag valde en finfin pocketbok. De snälla sköterskorna är "mammiga" på ett omhuldande och trevligt sätt och fikasuget stillas rejält. Inte konstigt att jag ser så glad och nöjd ut där med nålen i armen!:)
Gört!
Detta blogginlägg sponsras av blodcentralen Kungstappen vid Fridhemsplan. 08-51779400, geblod.nu
4 kommentarer:
Min kloka lilla gumma! Älskar dig!
mammsi.
Ojdå! anonym? Klantigt av mig!Puss!
aah, det där skulle jag aldrig våga. tror jag.. :P :D
men hur gör vi nu då, ska jag komma och hälsa på dig på höstlovet? :) det är ju.. vecka 44, om två veckor! :)
När jag var på undersökning för att bli blodgivare i Linköping var jag hos en riktig toppentjej. När jag senare skulle premiärlämna blod för några veckor sedan gick det inte riktigt lika bra (kom tyvärr inte till samma person som första gången). Trots att jag ville ha huvudet högt fällde hon ned britsen så fötterna kom jättehögt och huvudet mycket lågt. Alltså fötterna ca 1 meter högre än huvudet. Jag protesterade, utan att det hjälpte. Jag blev först förvånad, sedan irriterad och slutligen faktiskt arg och kände mig väldigt förnärmad. Jag är medveten om att det är för att undvika att givaren ska få för lågt blodtryck i huvudet eller i västa fall svimma. Hon sa "så måste vi göra med alla förstagångsgivare!". Själva sticket gjorde säkert 1000 gånger ondare än ett blodprov i armen – ”det brände till som helvete”, förmodligen beroende på att jag var så arg och förnärmad! Behöver jag tillägga att det inte kom full påse?
Mina erfarenheter är att man ska se till så det kommer in i journalen att huvudet måste vara högt och att man är spruträdd (även om man inte är det) – då går det säker mycket bättre! Jag hoppas och tror att det blir mycket bättre nästa gång!
Skicka en kommentar